Fortfarande hemlängtan

Fan, inbillar jag mig att allt blir bättre sen????
Jag kämpar och kämpar här och det känns som ingenting blir bättre. Tvärtom så sker den ena dåliga saken efter den andra, de bara avlöser varandra.
Ska det vara så? Är det det som innebär att växa upp och vuxenlivet?
Är det detta som man som barn och tonåring gick omkring och väntade på och strävade efter.

Fan asså jag är så rädd för att vakna upp 5 år senare och vara så jävla bitter att det inte finns någon återvändo...

Samtidigt som jag känner allt detta så är jag väldigt tacksam för att jag är jag. Ser alla val och situationer som människor runt omkring en väljer att sätta sig i och blir då väldigt tacksam för att jag är jag.

Men det är en jävla berg-o-dal bana, ena dagen är jag så låååååg och en annan mår jag bra men de flesta dagarna handlar bara om att ta sig igenom dagen, veckan, mpnaden, året.

Jag har gett det ett tår till max, 365 dagar räknat från idag.

Jag saknar er alla!

Kram